Svenska texter - pärlor av visdom

Igår kväll, eller inatt rättare sagt, när jag satt och lyssnade på skön musik, hamnade jag i Mauro Scoccos magiska värld. Det slog mig plötsligt att han inte fanns med här alls, vilken miss av mig. Så nu åtgärdar jag det. 

Han är en av de svenska låtskrivare som formar dessa fantastiska pärlor av visdom. Tänkvärda texter, strofer och guldkorn som kan bli till små citat. Här är ett exempel:

himlen tillhör oss i natt
glöm vad vi gjort och vad vi varit
ett litet ögonblick i tiden
som kanske räcker hela livet ut
(ur Himlen tillhör dig och mig)

Han sjunger om hjärta och smärta så att vi alla kan känna igen oss.

och hjärtat går sin väg
och förnuftet går sin
jag måste hitta en tredje
jag kan kalla min

 (ur Bilder av dom vi var)

Och han gör det snyggt, i de tidiga inspelningarna använder han sig av sina högre röstlägen för att förstärka den skörhet han vill beskriva, som här i Om du var min 

Mauro skriver sånger till andra artister också, däribland Lisa Nilsson. Här är några visdomspärlor från en av de sångerna:

Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut
(---)
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
(ur Långsamt Farväl)


Det finns ju hur mycket fint som helst med Mauro, men för att få med både sånger från förr och från nu så avslutar jag med en ganska ny låt Jag saknar oss.

Nya tider nya stilar

Det var länge sedan jag gjorde något inlägg i den här bloggen. Jag har haft fullt upp med annat, känns det som, men nu när jag blickar tillbaka, inser jag att bland allt det jag gjorde under våren, sommaren och hösten, hör min lite nyare musikstil också till det som hänt. Jag har på allvar upptäckt några nya härliga stjärnor, främst för att min son lämnade sina cd-skivor i bilen, och jag var för lat för att plocka ur dem ur spelaren, så jag lyssnade, och smälte...

Hela albumet Watch The Throne, med Jay Z och Kanye West, är bra, och det är själva helheten som gör det så bra, tycker jag. Det är fullt av variationer och de hinner gå igenom ett flertal olika musikstilar som vävs ihop till något fantastiskt. För mig har albumet bara växt och växt, och jag tycker det är perfekt musik att ha i bilen när man åker länge på ensamma vägar, eller sent på kvällar och nätter.

Niggas in Paris är kanske den mest kända av låtarna på albumet, men en annan favorit är en där Frank Ocean sjunger Made in America med sin vackra röst:

Danny, vi älskar dig, men...

... ibland räcker man inte ända fram.

Jag följde uttagningen till årets Eurovision Song Contest med nöje, och tyckte inför årets final att vi hade tio mycket bra bidrag att välja bland.

Min sjuåriga tjej gillade Danny allra bäst. Det gjorde min 22-åriga tjej också. Det var en glad och fartig låt, och Danny är ju en härlig entertainer. Man kan inte låta bli att gilla honom. Hans otroliga leende och hans varma röst. Men ibland räcker han inte ända fram. Som i fjol, där låten In the Club visserligen är härlig på dansgolvet men i längden blir ganska tjatig och enformig. Och som i år, när Amazing visserligen är en glad låt, men inte så ovanlig att man minns den efteråt. De spelade den på radion en morgon, och sjuåringen jublade, men själv kände jag inte ens igen den.
Jag tycker att den bästa låten med Danny är Tokyo. Där har han en så len och vacker röst - påminner i klangen om Barry Manilows.

Det är jättetrist att komma tvåa. Tänk att komma tvåa i Vasaloppet! Inte kul. Inte heller i en final i Melodifestivalen, och jag förstår Danny som blev ledsen, besviken och kanske t o m arg. Det är mycket som händer när luften går ur en efter så mycket förberedelser och peppning. Vi älskar dig Danny, men ibland räcker man inte ända fram...

Bättre än en dröm

I morse vaknade jag av en så vacker sång som de spelade på radion. Ibland talar de inte om vad låten heter, men idag gjorde de det. Better Than A Dream och sångerskans namn var Katie Melua. Jag skyndade mig att leta upp den på Spotify, men där fanns den inte. Då gick jag till Youtube, och där fanns den i en liveversion från i höstas. Jättevacker, verkligen.

"Hon i baddräkt"

För en massa år sedan, på 80-talet, träffade jag min blivande man. Han och jag är födda i olika världsdelar och under olika årtionden, och har ganska olika musiksmak. På den tiden lyssnade jag dock mycket på Rod Stewart, och när jag kom till min pojkväns lägenhet och tittade igenom skivorna, såg jag att han också hade Stewarts skivor - dock inte samma som jag, utan ihop blev de en väldigt bra, nästan komplett samling. Vi skrattade lite åt det, men en av hans nyinköpta och absoluta favoriter låg på. Det var också en av mina nyinköpta favoriter. Vi hade, ovetande om varandra, gått ut och införskaffat oss varsitt exemplar av den nya stjärnan på sånghimlen, Whitney Houston. Albumet släpptes på alla hjärtans dag 1985, alltså idag för exakt 27 år sedan. Jag minns att jag hörde en låt från det för första gången när jag körde bil en mörk kväll alldeles ensam, och hur jag höjde volymen och bara njöt. Sedan köpte jag skivan.

Skivans omslag var i orange, och på framsidan är en bild på henne med bakåtslickat hår och draperad i ljust tyg, och på baksidan av omslaget står hon bredbent i en kritvit baddräkt. Så vacker och så ung. Min man, som har haft lite svårt för att komma ihåg hennes namn, har därför alltid pratat om henne som "hon i baddräkt". Jag visste alltid vem han menade, så även om jag spelade någon av hennes nyare skivor eller låtar, så sa visste vi att det var den där unga vackra flickan i den kritvita baddräkten som fanns bakom den fantastiska rösten.

Nu är hon borta, och när jag såg de svarta rubrikerna i tidningen, sa jag till min man: "Någon stor är borta. Någon som hängt ihop med oss genom livet. Ledtråd: baddräkt". Då visste han vem det var, och vi grät en skvätt tillsammans över att hennes liv fick en så tragisk fortsättning och slut. 

Någonstans läste jag att nu är både King och Queen of Pop borta, och visst är det så att Whitney var Queen of Pop. Hennes röst var så otrolig, och hon har en stor plats i musikhistorien som en av de största. Men för min man är hon flickan i baddräkt.

Peter Jöback - en fantastisk sångare

Min dator och jag har inte varit överens med varandra på ett tag, så mina blogginlägg har avstannat, men nu i höst har jag haft en rejäl uppstädning av både dator, skrivbord och arbetsrum, och nu fungerar allt som det ska igen! Idag hade jag en lugn och skön dag, med massor av musik och jag kom tillbaka till en av mina svenska favoritartister - Peter Jöback!

Han är en utomordentligt duktig sångare, och kan tolka texter fantastiskt bra. Nu i vinter ska han ge konserter under temat  Livet, Kärleken och Döden - La Vie L´Amour, La Mort och han sjunger då franska sånger i svensk översättning. En av dem är :

Sången är kanske mest känd som My Way, men det är alltså en fransk sång: Comme d´habitude, som här blivit översatt till svenska Precis som vanligt. Han har även släppt ett album med samma namn som showen, och min favoritsång på albumet heter En förtvivlad vän, som på franska heter Voir un ami pleurer, men den hittade jag inte på Youtube, bara på Spotify.

Den kändes helt rätt att lyssna på en höstdag som denna.

En Stjärna Faller

För en vecka sedan, hittade man sångerskan Amy Winehouse död i sitt hem, endast 27 år gammal. Jag måste erkänna att det inte förvånade mig, och det slog mig att jag fastnat i medias rapportering om henne och dömt henne på förhand. Hennes liv och leverne, med droger och polisingripanden överskuggade hennes musikaliska gärning. Jag hade inte ens lyssnat på hennes musik utan slagit bort den som något som säkert inte var för mig. Min son fick mig på andra tankar. Han sa att jag borde lyssna på hennes album, och att jag nog skulle tycka att hon var bra. Han hade rätt. Nu har jag suttit här och lyssnat igenom allt möjligt som hon sjungit och som jag hittat  på Spotify och Youtube, och jag är mäkta imponerad. Hon var en av de stora stjärnorna på jazzsidan, och påminner mycket om Dinah Washington, tycker jag.

Hon gjorde fantastiska egna låtar, men också spännande versioner av gamla godingar, som den här gamla Beatleslåten:

Det finns så många talangfulla, unga människor med trasiga själar, som blir stjärnor som faller. Amy Winehouse är en av dem. När jag lyssnar på hennes musik, låter hon kaxig och nästan lite vårdslös i sin sång, men så kommer de där otroliga jazzimprovisationerna in, och jag är helt såld. Det slår mig att i all sin kaxighet, är hon en liten skör flicka, som vill bli älskad och kramad, och nästan alla hennes sånger går i svart och passar att lyssna på precis efter hennes död. Man hör hennes smärta i musiken. Jag upptäckte Amy den här veckan. Jag hoppas att alla som inte upptäckt henne ännu, gör det - fastän hon redan är borta.