Nya tider nya stilar

Det var länge sedan jag gjorde något inlägg i den här bloggen. Jag har haft fullt upp med annat, känns det som, men nu när jag blickar tillbaka, inser jag att bland allt det jag gjorde under våren, sommaren och hösten, hör min lite nyare musikstil också till det som hänt. Jag har på allvar upptäckt några nya härliga stjärnor, främst för att min son lämnade sina cd-skivor i bilen, och jag var för lat för att plocka ur dem ur spelaren, så jag lyssnade, och smälte...

Hela albumet Watch The Throne, med Jay Z och Kanye West, är bra, och det är själva helheten som gör det så bra, tycker jag. Det är fullt av variationer och de hinner gå igenom ett flertal olika musikstilar som vävs ihop till något fantastiskt. För mig har albumet bara växt och växt, och jag tycker det är perfekt musik att ha i bilen när man åker länge på ensamma vägar, eller sent på kvällar och nätter.

Niggas in Paris är kanske den mest kända av låtarna på albumet, men en annan favorit är en där Frank Ocean sjunger Made in America med sin vackra röst:

Danny, vi älskar dig, men...

... ibland räcker man inte ända fram.

Jag följde uttagningen till årets Eurovision Song Contest med nöje, och tyckte inför årets final att vi hade tio mycket bra bidrag att välja bland.

Min sjuåriga tjej gillade Danny allra bäst. Det gjorde min 22-åriga tjej också. Det var en glad och fartig låt, och Danny är ju en härlig entertainer. Man kan inte låta bli att gilla honom. Hans otroliga leende och hans varma röst. Men ibland räcker han inte ända fram. Som i fjol, där låten In the Club visserligen är härlig på dansgolvet men i längden blir ganska tjatig och enformig. Och som i år, när Amazing visserligen är en glad låt, men inte så ovanlig att man minns den efteråt. De spelade den på radion en morgon, och sjuåringen jublade, men själv kände jag inte ens igen den.
Jag tycker att den bästa låten med Danny är Tokyo. Där har han en så len och vacker röst - påminner i klangen om Barry Manilows.

Det är jättetrist att komma tvåa. Tänk att komma tvåa i Vasaloppet! Inte kul. Inte heller i en final i Melodifestivalen, och jag förstår Danny som blev ledsen, besviken och kanske t o m arg. Det är mycket som händer när luften går ur en efter så mycket förberedelser och peppning. Vi älskar dig Danny, men ibland räcker man inte ända fram...

Bättre än en dröm

I morse vaknade jag av en så vacker sång som de spelade på radion. Ibland talar de inte om vad låten heter, men idag gjorde de det. Better Than A Dream och sångerskans namn var Katie Melua. Jag skyndade mig att leta upp den på Spotify, men där fanns den inte. Då gick jag till Youtube, och där fanns den i en liveversion från i höstas. Jättevacker, verkligen.

"Hon i baddräkt"

För en massa år sedan, på 80-talet, träffade jag min blivande man. Han och jag är födda i olika världsdelar och under olika årtionden, och har ganska olika musiksmak. På den tiden lyssnade jag dock mycket på Rod Stewart, och när jag kom till min pojkväns lägenhet och tittade igenom skivorna, såg jag att han också hade Stewarts skivor - dock inte samma som jag, utan ihop blev de en väldigt bra, nästan komplett samling. Vi skrattade lite åt det, men en av hans nyinköpta och absoluta favoriter låg på. Det var också en av mina nyinköpta favoriter. Vi hade, ovetande om varandra, gått ut och införskaffat oss varsitt exemplar av den nya stjärnan på sånghimlen, Whitney Houston. Albumet släpptes på alla hjärtans dag 1985, alltså idag för exakt 27 år sedan. Jag minns att jag hörde en låt från det för första gången när jag körde bil en mörk kväll alldeles ensam, och hur jag höjde volymen och bara njöt. Sedan köpte jag skivan.

Skivans omslag var i orange, och på framsidan är en bild på henne med bakåtslickat hår och draperad i ljust tyg, och på baksidan av omslaget står hon bredbent i en kritvit baddräkt. Så vacker och så ung. Min man, som har haft lite svårt för att komma ihåg hennes namn, har därför alltid pratat om henne som "hon i baddräkt". Jag visste alltid vem han menade, så även om jag spelade någon av hennes nyare skivor eller låtar, så sa visste vi att det var den där unga vackra flickan i den kritvita baddräkten som fanns bakom den fantastiska rösten.

Nu är hon borta, och när jag såg de svarta rubrikerna i tidningen, sa jag till min man: "Någon stor är borta. Någon som hängt ihop med oss genom livet. Ledtråd: baddräkt". Då visste han vem det var, och vi grät en skvätt tillsammans över att hennes liv fick en så tragisk fortsättning och slut. 

Någonstans läste jag att nu är både King och Queen of Pop borta, och visst är det så att Whitney var Queen of Pop. Hennes röst var så otrolig, och hon har en stor plats i musikhistorien som en av de största. Men för min man är hon flickan i baddräkt.