Danny, vi älskar dig, men...

... ibland räcker man inte ända fram.

Jag följde uttagningen till årets Eurovision Song Contest med nöje, och tyckte inför årets final att vi hade tio mycket bra bidrag att välja bland.

Min sjuåriga tjej gillade Danny allra bäst. Det gjorde min 22-åriga tjej också. Det var en glad och fartig låt, och Danny är ju en härlig entertainer. Man kan inte låta bli att gilla honom. Hans otroliga leende och hans varma röst. Men ibland räcker han inte ända fram. Som i fjol, där låten In the Club visserligen är härlig på dansgolvet men i längden blir ganska tjatig och enformig. Och som i år, när Amazing visserligen är en glad låt, men inte så ovanlig att man minns den efteråt. De spelade den på radion en morgon, och sjuåringen jublade, men själv kände jag inte ens igen den.
Jag tycker att den bästa låten med Danny är Tokyo. Där har han en så len och vacker röst - påminner i klangen om Barry Manilows.

Det är jättetrist att komma tvåa. Tänk att komma tvåa i Vasaloppet! Inte kul. Inte heller i en final i Melodifestivalen, och jag förstår Danny som blev ledsen, besviken och kanske t o m arg. Det är mycket som händer när luften går ur en efter så mycket förberedelser och peppning. Vi älskar dig Danny, men ibland räcker man inte ända fram...