Det finns sånger som tolkats och fortfarande tolkas på många olika sätt av många olika artister, musiker, sångare, sångerskor. Det är då inte alltid den med den bästa rösten som gör den bästa versionen. Ofta handlar det om känslor, om att göra sången, musiken, till sin. En sådan sång är Smile. Jag vet inte hur många olika versioner av den jag lyssnat på eller hur många olika versioner som gjorts av denna låt, och många av dem är bra. En del riktigt bra. En fin version tycker jag är den som Rennie Mirro gör tillsammans med sin syster Sarah Dawn Finer. Den har jag inte hittat på Youtube, men den finns på Spotify:
En annan riktigt bra version görs av Barbra Streisand. Sången skrevs av Charlie Chaplin en gång. Han var en komiker, en clown, men hade samtidigt ett allvar och ett djup. Samma sak med Barbra. Hon har gjort många komedier och bjudit på sig själv på ett sätt inte alla kvinnor skulle kunna göra. Men även hon har en allvarlig och djup sida, vilket gör att hon kan tolka sånger som denna så att man känner att det kommer från hennes inre.
Chaplins komponerade musiken till sin film Modern Times, och först flera år senare skrevs texten till den, av John Turner och Geoffrey Parsons. Min absoluta favorittolkning av denna sång görs av någon som jag tror verkligen fick känna av det som texten säger - att le och le och le även när man har ont eller går sönder inombords. Han var den störste av alla stjärnor i vår tid, och han gjorde sången till sin egen, på sitt mästerliga sätt. Michael Jackson. Såklart.
