En Stjärna Faller

För en vecka sedan, hittade man sångerskan Amy Winehouse död i sitt hem, endast 27 år gammal. Jag måste erkänna att det inte förvånade mig, och det slog mig att jag fastnat i medias rapportering om henne och dömt henne på förhand. Hennes liv och leverne, med droger och polisingripanden överskuggade hennes musikaliska gärning. Jag hade inte ens lyssnat på hennes musik utan slagit bort den som något som säkert inte var för mig. Min son fick mig på andra tankar. Han sa att jag borde lyssna på hennes album, och att jag nog skulle tycka att hon var bra. Han hade rätt. Nu har jag suttit här och lyssnat igenom allt möjligt som hon sjungit och som jag hittat  på Spotify och Youtube, och jag är mäkta imponerad. Hon var en av de stora stjärnorna på jazzsidan, och påminner mycket om Dinah Washington, tycker jag.

Hon gjorde fantastiska egna låtar, men också spännande versioner av gamla godingar, som den här gamla Beatleslåten:

Det finns så många talangfulla, unga människor med trasiga själar, som blir stjärnor som faller. Amy Winehouse är en av dem. När jag lyssnar på hennes musik, låter hon kaxig och nästan lite vårdslös i sin sång, men så kommer de där otroliga jazzimprovisationerna in, och jag är helt såld. Det slår mig att i all sin kaxighet, är hon en liten skör flicka, som vill bli älskad och kramad, och nästan alla hennes sånger går i svart och passar att lyssna på precis efter hennes död. Man hör hennes smärta i musiken. Jag upptäckte Amy den här veckan. Jag hoppas att alla som inte upptäckt henne ännu, gör det - fastän hon redan är borta.

En barnsång som jag gillar

Eftersom jag har tre barn, har jag lyssnat en hel del på barnmusik genom åren. Ibland hittar jag små guldkorn bland sånger skrivna för barn, men som jag gärna lyssnar på som vuxen. En filosofisk sång jag ofta går och nynnar på heter Om solen var blå, och fortsätter såhär "...vilken färg hade himlen då?"

Min dotter har den på en cd med blandade barnvisor från Bolibompa, men jag vill ju kunna lyssna på den utan att höra resten av sångerna, så nu har jag lagt in den i datorn. Så bad jag min dotter måla teckningar till texten, och så gjorde jag ett videoklipp och lade upp på Youtube. Nu kan alla njuta av den mysiga låten Om solen var blå, av Anders Lundin och Lars in de Betou.

Världens snabbaste violoinist

Eftersom jag själv spelade fiol under min uppväxt, tycker jag särskilt mycket om att lyssna på duktiga violoinister. En av mina favoriter sedan flera år tillbaka, heter Vanessa Mae. Hon kan verkligen hantera en fiol, och jag gillar när hon spelar stämmor som vanligen spelas av ett annat huvudinstrument än fiol. Som den här, där orgeln är utbytt mot violinen.

En annan violinist, som blivit min favorit, är en som har ett rekord som världens snabbaste violinist i Guinness Rekordbok, David Garrett, och jag såg honom på TV första gången för inte alls särskilt länge sedan, när han medverkade i pratshowen Skavlan. Jag gillar när han spelar rockmusik på fiol, men det är ju samtidigt en fröjd att höra honom spela de klassiska verk man är van att höra på violin. 

Garrett spelar på en Stradivarius, och en annan violinist som gör det, är Anne Akiko Meyers. Henne upptäckte jag bara härom veckan, när jag lyssnade på Michael Bolton, och såg att hon medverkade på en av hans sånger. Hon spelar, precis som de båda andra, klassiska verk, men hon blandar upp dem med gamla godbitar från musikaler, evergreens, jazz och liknande. Här har jag valt en skir version av Gershwins Summertime.

Jag och Nero Wolfe

Jag gillar deckare. Jag gillar att läsa kluriga, roliga och spännande deckare, och jag gillar att se dem på TV. En figur jag såg på med nöje som barn eller ung, var Nero Wolfe. Jag minns att jag och pappa gärna såg den serien tillsammans, och att det handlade om en mycket överviktig man som löste deckargåtor sittandes hemma i sitt rum, och att han hade en "springpojke" som gjorde grovjobbet åt honom ute på stan.

Nu när jag kollar upp, var det versionen med William Conrad jag såg på TV, från 1981. Det har gjorts versioner med andra huvudrollsinnehavare också, men jag gillade Conrad, och han återkom i en liknande roll i Jake and the Fatman (1987-1992).

 Efter några år hittade jag böckerna om Nero Wolfe, skrivna av Rex Stout. De är lika bra som TV-serien, och jag läser om dem då och då, när andan faller på.

Jag vet inte riktigt vad det är i dem som gör att jag tycker såmycket om dem. Det kan vara att jag innerst inne önskar ett sådant liv, med väl inrutade klockslag och rutiner, folk som tar hand om matlagningen och det hårda arbetet med att fånga bovar, och att själv bara jobba med det man känner att man vill, och när man vill.
Nu har jag legat sjuk några dagar och då passar jag på att läsa mina deckare.

Jag är en samlare, och jag har 18 av Rex Stouts böcker på svenska om Nero Wolfe i min deckarhylla, och 11 på engelska. Det finns totalt 40 titlar utgivna på engelska, så det saknas fortfarande en del för mig. Det är roligt att ha en hel samling av en viss författares verk, tycker jag, och när det gäller deckare, försöker jag få ihop det. Det är den genre jag kan läsa om flera gånger och njuta av själva mysteriet, klurandet.

Delsbostämman

Idag är det spelmansstämma i Delsbo. Första söndagen i juli varje år går Delsbostämman av stapeln, och fiolspelande Hälsingetös som jag är, har jag givetvis besökt stämman ett flertal gånger, senast i fjol. I år hade jag också gärna varit där, men det blev inte så. En låt som garanterat spelas där är Delsbo brudmarsch, en av Sveriges mera kända brudmarscher, här framförd av två Delsbospelmän, Thore Härdelin och Wille Grindsäter.

Spelmansstämmor är sommar för mig. Det är lika svenskt och lika festligt som nationaldagen, och på sätt och vis är det ofta bygdens egen nationaldag, när man klär sig i hembygdsdräkt och går ut och träffas, umgås, lyssnar på eller spelar musik och äter god hembygdsmat, som t ex Kôlbulle, som jag gärna äter.