Jag och Nero Wolfe

Jag gillar deckare. Jag gillar att läsa kluriga, roliga och spännande deckare, och jag gillar att se dem på TV. En figur jag såg på med nöje som barn eller ung, var Nero Wolfe. Jag minns att jag och pappa gärna såg den serien tillsammans, och att det handlade om en mycket överviktig man som löste deckargåtor sittandes hemma i sitt rum, och att han hade en "springpojke" som gjorde grovjobbet åt honom ute på stan.

Nu när jag kollar upp, var det versionen med William Conrad jag såg på TV, från 1981. Det har gjorts versioner med andra huvudrollsinnehavare också, men jag gillade Conrad, och han återkom i en liknande roll i Jake and the Fatman (1987-1992).

 Efter några år hittade jag böckerna om Nero Wolfe, skrivna av Rex Stout. De är lika bra som TV-serien, och jag läser om dem då och då, när andan faller på.

Jag vet inte riktigt vad det är i dem som gör att jag tycker såmycket om dem. Det kan vara att jag innerst inne önskar ett sådant liv, med väl inrutade klockslag och rutiner, folk som tar hand om matlagningen och det hårda arbetet med att fånga bovar, och att själv bara jobba med det man känner att man vill, och när man vill.
Nu har jag legat sjuk några dagar och då passar jag på att läsa mina deckare.

Jag är en samlare, och jag har 18 av Rex Stouts böcker på svenska om Nero Wolfe i min deckarhylla, och 11 på engelska. Det finns totalt 40 titlar utgivna på engelska, så det saknas fortfarande en del för mig. Det är roligt att ha en hel samling av en viss författares verk, tycker jag, och när det gäller deckare, försöker jag få ihop det. Det är den genre jag kan läsa om flera gånger och njuta av själva mysteriet, klurandet.