För en vecka sedan, hittade man sångerskan Amy Winehouse död i sitt hem, endast 27 år gammal. Jag måste erkänna att det inte förvånade mig, och det slog mig att jag fastnat i medias rapportering om henne och dömt henne på förhand. Hennes liv och leverne, med droger och polisingripanden överskuggade hennes musikaliska gärning. Jag hade inte ens lyssnat på hennes musik utan slagit bort den som något som säkert inte var för mig. Min son fick mig på andra tankar. Han sa att jag borde lyssna på hennes album, och att jag nog skulle tycka att hon var bra. Han hade rätt. Nu har jag suttit här och lyssnat igenom allt möjligt som hon sjungit och som jag hittat på Spotify och Youtube, och jag är mäkta imponerad. Hon var en av de stora stjärnorna på jazzsidan, och påminner mycket om Dinah Washington, tycker jag.
Hon gjorde fantastiska egna låtar, men också spännande versioner av gamla godingar, som den här gamla Beatleslåten:
Det finns så många talangfulla, unga människor med trasiga själar, som blir stjärnor som faller. Amy Winehouse är en av dem. När jag lyssnar på hennes musik, låter hon kaxig och nästan lite vårdslös i sin sång, men så kommer de där otroliga jazzimprovisationerna in, och jag är helt såld. Det slår mig att i all sin kaxighet, är hon en liten skör flicka, som vill bli älskad och kramad, och nästan alla hennes sånger går i svart och passar att lyssna på precis efter hennes död. Man hör hennes smärta i musiken. Jag upptäckte Amy den här veckan. Jag hoppas att alla som inte upptäckt henne ännu, gör det - fastän hon redan är borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar