Peter Jöback - en fantastisk sångare

Min dator och jag har inte varit överens med varandra på ett tag, så mina blogginlägg har avstannat, men nu i höst har jag haft en rejäl uppstädning av både dator, skrivbord och arbetsrum, och nu fungerar allt som det ska igen! Idag hade jag en lugn och skön dag, med massor av musik och jag kom tillbaka till en av mina svenska favoritartister - Peter Jöback!

Han är en utomordentligt duktig sångare, och kan tolka texter fantastiskt bra. Nu i vinter ska han ge konserter under temat  Livet, Kärleken och Döden - La Vie L´Amour, La Mort och han sjunger då franska sånger i svensk översättning. En av dem är :

Sången är kanske mest känd som My Way, men det är alltså en fransk sång: Comme d´habitude, som här blivit översatt till svenska Precis som vanligt. Han har även släppt ett album med samma namn som showen, och min favoritsång på albumet heter En förtvivlad vän, som på franska heter Voir un ami pleurer, men den hittade jag inte på Youtube, bara på Spotify.

Den kändes helt rätt att lyssna på en höstdag som denna.

En Stjärna Faller

För en vecka sedan, hittade man sångerskan Amy Winehouse död i sitt hem, endast 27 år gammal. Jag måste erkänna att det inte förvånade mig, och det slog mig att jag fastnat i medias rapportering om henne och dömt henne på förhand. Hennes liv och leverne, med droger och polisingripanden överskuggade hennes musikaliska gärning. Jag hade inte ens lyssnat på hennes musik utan slagit bort den som något som säkert inte var för mig. Min son fick mig på andra tankar. Han sa att jag borde lyssna på hennes album, och att jag nog skulle tycka att hon var bra. Han hade rätt. Nu har jag suttit här och lyssnat igenom allt möjligt som hon sjungit och som jag hittat  på Spotify och Youtube, och jag är mäkta imponerad. Hon var en av de stora stjärnorna på jazzsidan, och påminner mycket om Dinah Washington, tycker jag.

Hon gjorde fantastiska egna låtar, men också spännande versioner av gamla godingar, som den här gamla Beatleslåten:

Det finns så många talangfulla, unga människor med trasiga själar, som blir stjärnor som faller. Amy Winehouse är en av dem. När jag lyssnar på hennes musik, låter hon kaxig och nästan lite vårdslös i sin sång, men så kommer de där otroliga jazzimprovisationerna in, och jag är helt såld. Det slår mig att i all sin kaxighet, är hon en liten skör flicka, som vill bli älskad och kramad, och nästan alla hennes sånger går i svart och passar att lyssna på precis efter hennes död. Man hör hennes smärta i musiken. Jag upptäckte Amy den här veckan. Jag hoppas att alla som inte upptäckt henne ännu, gör det - fastän hon redan är borta.

En barnsång som jag gillar

Eftersom jag har tre barn, har jag lyssnat en hel del på barnmusik genom åren. Ibland hittar jag små guldkorn bland sånger skrivna för barn, men som jag gärna lyssnar på som vuxen. En filosofisk sång jag ofta går och nynnar på heter Om solen var blå, och fortsätter såhär "...vilken färg hade himlen då?"

Min dotter har den på en cd med blandade barnvisor från Bolibompa, men jag vill ju kunna lyssna på den utan att höra resten av sångerna, så nu har jag lagt in den i datorn. Så bad jag min dotter måla teckningar till texten, och så gjorde jag ett videoklipp och lade upp på Youtube. Nu kan alla njuta av den mysiga låten Om solen var blå, av Anders Lundin och Lars in de Betou.

Världens snabbaste violoinist

Eftersom jag själv spelade fiol under min uppväxt, tycker jag särskilt mycket om att lyssna på duktiga violoinister. En av mina favoriter sedan flera år tillbaka, heter Vanessa Mae. Hon kan verkligen hantera en fiol, och jag gillar när hon spelar stämmor som vanligen spelas av ett annat huvudinstrument än fiol. Som den här, där orgeln är utbytt mot violinen.

En annan violinist, som blivit min favorit, är en som har ett rekord som världens snabbaste violinist i Guinness Rekordbok, David Garrett, och jag såg honom på TV första gången för inte alls särskilt länge sedan, när han medverkade i pratshowen Skavlan. Jag gillar när han spelar rockmusik på fiol, men det är ju samtidigt en fröjd att höra honom spela de klassiska verk man är van att höra på violin. 

Garrett spelar på en Stradivarius, och en annan violinist som gör det, är Anne Akiko Meyers. Henne upptäckte jag bara härom veckan, när jag lyssnade på Michael Bolton, och såg att hon medverkade på en av hans sånger. Hon spelar, precis som de båda andra, klassiska verk, men hon blandar upp dem med gamla godbitar från musikaler, evergreens, jazz och liknande. Här har jag valt en skir version av Gershwins Summertime.

Jag och Nero Wolfe

Jag gillar deckare. Jag gillar att läsa kluriga, roliga och spännande deckare, och jag gillar att se dem på TV. En figur jag såg på med nöje som barn eller ung, var Nero Wolfe. Jag minns att jag och pappa gärna såg den serien tillsammans, och att det handlade om en mycket överviktig man som löste deckargåtor sittandes hemma i sitt rum, och att han hade en "springpojke" som gjorde grovjobbet åt honom ute på stan.

Nu när jag kollar upp, var det versionen med William Conrad jag såg på TV, från 1981. Det har gjorts versioner med andra huvudrollsinnehavare också, men jag gillade Conrad, och han återkom i en liknande roll i Jake and the Fatman (1987-1992).

 Efter några år hittade jag böckerna om Nero Wolfe, skrivna av Rex Stout. De är lika bra som TV-serien, och jag läser om dem då och då, när andan faller på.

Jag vet inte riktigt vad det är i dem som gör att jag tycker såmycket om dem. Det kan vara att jag innerst inne önskar ett sådant liv, med väl inrutade klockslag och rutiner, folk som tar hand om matlagningen och det hårda arbetet med att fånga bovar, och att själv bara jobba med det man känner att man vill, och när man vill.
Nu har jag legat sjuk några dagar och då passar jag på att läsa mina deckare.

Jag är en samlare, och jag har 18 av Rex Stouts böcker på svenska om Nero Wolfe i min deckarhylla, och 11 på engelska. Det finns totalt 40 titlar utgivna på engelska, så det saknas fortfarande en del för mig. Det är roligt att ha en hel samling av en viss författares verk, tycker jag, och när det gäller deckare, försöker jag få ihop det. Det är den genre jag kan läsa om flera gånger och njuta av själva mysteriet, klurandet.

Delsbostämman

Idag är det spelmansstämma i Delsbo. Första söndagen i juli varje år går Delsbostämman av stapeln, och fiolspelande Hälsingetös som jag är, har jag givetvis besökt stämman ett flertal gånger, senast i fjol. I år hade jag också gärna varit där, men det blev inte så. En låt som garanterat spelas där är Delsbo brudmarsch, en av Sveriges mera kända brudmarscher, här framförd av två Delsbospelmän, Thore Härdelin och Wille Grindsäter.

Spelmansstämmor är sommar för mig. Det är lika svenskt och lika festligt som nationaldagen, och på sätt och vis är det ofta bygdens egen nationaldag, när man klär sig i hembygdsdräkt och går ut och träffas, umgås, lyssnar på eller spelar musik och äter god hembygdsmat, som t ex Kôlbulle, som jag gärna äter.

Kronprinsessans Årsdag

Idag är det precis ett år sedan Sveriges Kronprinsessa, Victoria, gifte sig med sin Daniel i Stockholm. Den dagen var fylld av musik och sång, liksom dagarna innan, när det var flera evenemang som anordnades inför det stora, festliga bröllopet.

Inne i kyrkan sjöng Björn Skifs tillsammans med Agnes Carlsson en specialskriven hyllningssång till brudparet.

En som också skrivit en låt speciellt till brudparet, var Darin Zanyar. Han framförde den inte inne i kyrkan, utan uppifrån Operahusets takterrass, och jag tycker den är minst lika fin.

Men kvällen innan, alltså den 18/6 2010, under konserten till brudparet, framfördes min absoluta favoritsång. Den är så söt och så bra.

Sommarplågor

Varje försommar brukar man i tidningarna spekulera om vilken låt som blir årets "sommarplåga". I år tippades låten Om sanningen ska fram, med Eric Amarillo. Jag tror inte riktigt på den som sommarplåga, men det visar ju sig nån gång i höst vilken det blev. Förra sommarens mest spelade låt hos mig blev en dansk låt; Natteravn, med Rasmus Seebach.

Den kom liksom smygande på mig förra sommaren, för jag hörde den på någon lokal Stockholmsstation i bilradion, och sedan fortsatte den i mitt huvud, och efter det hörde jag den även på vanliga rikstäckande radiokanaler. Både jag och barnen gillade den. Senare fick jag veta att Rasmus Seebachs pappa var den Tommy Seebach som jag lyssnat på som barn, sedan jag hört hans bidrag till Eurovision Song Contest 1979, Disco Tango. Många minnen blir det, och visst saknar vi Tommy Seebach, som gick bort redan 2003.

För varmt för Bloggande

Vilka härligt, varma dagar vi har haft den senaste tiden. Värmebölja här hos mig i alla fall, och min dator - som är en stationär sak - står på övervåningen, där det är nästintill olidligt varmt på eftermiddagarna och kvällarna. Alltså har jag inte klarat av att sitta här någon längre stund och blogga, men när värmen slår till vet jag vilken låt jag gillar att lyssna på, nämligen The Heat Is On med Agnetha Fältskog. Vilken är Din värmelåt?

Hälsingland

Jag har mitt hjärta kvar i Hälsingland, även om jag inte bor där nu. Jag längtar alltid till de blå bergen runt Dellensjöarna, och jag saknar de djupa, mörka skogarna, de vackra hälsingegårdarna, de blommande ängarna, där dimmorna dansar kring de stora, blå sjöarna. 

Och så saknar jag musiken; spelmännen, spelmansstämmorna, och glädjen.

Jag letade efter låtar om Hälsingland på Youtube, och hittade en sång jag aldrig hört tidigare, men som jag genast tyckte om. Den heter Mitt Hälsingland.

Engmans kapell kommer från Hälsingland, och har gjort många vackra låtar. En av dem heter Hälsingevind, och ett citat från den lyder: 

                             "När jag korsat varje öken, när jag seglat alla hav
                              då kommer, ja då kommer jag tillbaks
                              Jag ska aldrig nå'nsin glömma att det vackraste som finns
                              är när kvällen lugnt och stilla sveper in
                              till sången av en Hälsingevind"

1985 var konserternas år

Sedan jag varit på Bruce Springsteen-konserten i Göteborg i juni 1985, blev ju alla efterföljande konserter lite bleka i jämförelse, ungefär som när man ser Arn på bio när man har sett Sagan om ringen. Jag tyckte nog då att Ulf  Lundell ville vara som Springsteen, men bara blev en blek kopia, men faktum är att nu i efterhand kan jag tycka att Lundell gav en fantastisk konsert i folkparken i Bergsjö den sommaren.

Jag minns att han svettades så det ångade av honom där han for runt på scenen. Efter konserten, när mina kompisar gått iväg för att försöka träffa Janne Bark och de övriga grabbarna i gänget, satte jag mig på en parkbänk uppe i backkrönet. Det hade börjat skymma, och en man satte sig på andra änden av bänken, och jag tänkte väl inte på det - satt mest och filosoferade. Mannen reste sig och gick, när mina kompisar närmade sig, och de började hoppa runt mig och sa: "Satt du här med Uffe!? Vad sa han? Fick du hans autograf?" Det var Ulf Lundell som satt på samma bänk som jag - och jag märkte det inte ens. Jag skyller på att det var ganska mörkt att jag är ansiktsblind. Sorry Uffe, jag missade att tacka för konserten. Den var bra!

Jag hittade henne!

Härom dagen höll jag på att leta och leta efter en låt jag hört på radio på morgonen. Jag lyckades inte hitta rätt sångerska då, och därför trodde jag de sagt fel på radio, när de sa att låten hette More Than Icecream. Men så kom jag på att jag kanske kunde hitta något om programmet på Internet, och mycket riktigt, Sveriges Radio P4 Uppland, har en låtlista utlagd på nätet, där jag lyckades hitta låten. De hade sagt rätt. Den heter More Than Ice Cream, och hon som sjunger heter Annis Brander, och den finns även på Youtube.

Studenten

Idag tar många studenten - i alla fall här i Uppsala. Jag tog studenten i Hudiksvall 1985. Det var innan alla studentskyltar, det var när alla - både tjejer och killar - hade vita kläder, och det var 80-tal i frisyrer och mode. Studentmössor hade vi i alla fall - och sjöng studentsången gjorde vi också, precis som man gör idag.

 Jag åkte inte på lastbilsflak - jag åkte T-Ford - och jag var inte med på den fest som ordnades för oss inne i stan på kvällen. Jag valde istället att sätta mig i en långfärdsbuss med siktet inställt på Göteborg, och årets (eller kanske hela 80-talets) stora begivenhet:  en konsert med The Boss, Bruce Springsteen.

Klippet här är från Paris, men det var så det var i Sverige också, den där kvällen, när jag var med och hoppade sönder Ullevi i Göteborg. Kanonväder, kanonpublik och kanonbra show!!!! Den konserten blev legendarisk, och Patrik Isaksson sjunger om den i sin låt 1985:

"Du tog ett tåg och skulle åka någonstans
En arena fylldes, förväntningarna brann
På TV sa dom att han var en folkets man
Ut i luften sjöng han 'We were born to run' "

Jag tog visserligen bussen, men annars var det rätt. Det känns som om jag lever på  minnet från det där än idag. Direkt efter konserten satte jag mig på bussen hemåt och sent på natten någonstans längs vägen, spelade man en Springsteen-låt som också blev min favorit. Det är något visst med musik man hör på natten i en bil, buss eller annat transportmedel. Man blir ett med musiken, och efter denna otroliga upplevelse kom plötsligt hemlängtan krypande.

Vackert Vemod

Idag hade jag förmånen att få lyssna på Uppsala Akademiska Kammarkör som besökte oss på jobbet och sjöng in sommaren. Det är något visst med körsång, med stämsång, med de svenska gamla visorna som rymmer så mycket vackert vemod. 

De sjöng mestadels svenska visor, men även en amerikansk, som de just lärt sig. Det är trevligt med musikaliska korsningar och utbyten, och när jag letade på Youtube efter en annan svensk visa; Och jungfrun hon går i ringen, så hittade jag den i en version med en kör från Taiwan. Tänka sig att de lyckas lära sig att sjunga den sången på svenska, trots att deras språk skiljer sig så mycket från vårt. Jag blev imponerad!

När jag är ledsen och söker tröst...

Ibland blir jag sårad, ledsen, ja, sådär riktigt ledsen. Jag söker ofta tröst i musiken, och den röst jag helst av allt vill höra då är, och har varit sedan många år tillbaka, Barry Manilow. Hans röst känns tröstande och lugn, och pianot och stråkarrangemangen gör det hela bara bättre. Då ökar jag volymen och gråter ut till hans musik. Idag blev en sådan ledsam dag. Jag började med att lyssna på Somewhere Down The Road:

Sedan fortsatte jag med att lyssna på den ljuvliga I Made It Through The Rain:

Jag hade en mängd LP-skivor med Barry Manilow som ung. Nu senare har jag köpt på mig dem igen som CD, och en av mina absoluta favoriter bland hans album är 2:00 A.M. Paradise Café. Jag blev överlycklig när jag hittade det även som CD, och jag älskar hans duetter, som Blue, där han sjunger tillsammans med Sarah Vaughan. När jag lyssnat på den också, är jag inte så ledsen längre, och allt känns lite lättare...

Här är några av mina CD-skivor med Barry. Jag tror inte det är alla. Jag har lagt upp stordelen av min CD-samling på vinden, eftersom jag så sällan lyssnar på musik i det formatet, så några är nog kvar där uppe.

Det är fler än jag som finner sin tröst hos Barry och hans vackra sånger, ser jag, när jag läser kommentarer på Youtube. Här är två citat därifrån:

Barry Manilow is my mentor in the musical universe. He taught me that simply listening to a song is not nor is it ever enough, to truly appreciate it takes the deepest commitment and total immersion to the emotional message of the song. Because of him though I do not have a talented voice, my every song in every gatherings I participated was deeply felt and appreciated. He taught me how to truly feel the essence of music. (r0sscun)

Since high school life, hes always my Best friend, he comforts me, giving advice, when i feel sad and lonely, i listen to his songs until midnight none stop and went to sleep, and and when i wake up, everything seems alright... (miljarr)

Nya influenser

Jag tror att man lätt fastnar i gamla mönster när det gäller tycke och smak, men jag försöker lära mig att bredda min smak, främst genom att lyssna på vad mina barn tycker om. Det är både intressant och lärorikt. När min son gratulerade mig på morsdag igår, spelade han en låt med en av sina favoriter, nämligen Kanye West, som sjöng en hyllning till sin mamma. Låten gjordes medan hon levde, men den har blivit  uppmärksammad igen sedan hon dog så tragiskt i samband med en skönhetsoperation.

Jag kontrade med att spela upp 2Pacs låt till sin mamma, som jag menar är snäppet bättre, och min son höll med, för 2Pac var i en klass för sig inom hiphopgenren, som jag tidigare inte alls lyssnade på, men som faktiskt har en hel del som jag numera kan tycka är riktigt bra.

Söndag och Mors Dag

Idag är det Mors Dag, och jag önskar så att jag hade kunnat vara med min lilla mamma idag. Tyvärr dras jag med en förkylning som jag inte vill ge henne eller pappa, så jag letade på nätet efter någon bra morsdagssång att skicka henne. Det finns en del på Youtube, men de flesta är på engelska, så jag letade vidare för att se om jag hittade någon bättre. Här är en på norska, som inte är så tokig. Grattis alla mammor!

Musik som dröjer sig kvar...

Jag tror att det är under ungdomsåren man lägger grunden till sin musiksmak, och att det man lyssnade på under den perioden i livet är den man hela tiden kommer tillbaka till, finner sin trygghet och sin tröst i. Åtminstone är det så för mig. Min barndom var under 70-talet och min ungdom under 80-talet, och jag längtar ofta efter att lyssna på låtar från den tiden.

Det spelades rätt mycket ABBA hemma under 70-talet, eftersom min lillasyster gillade dem väldigt mycket. Resten av familjen tyckte att ABBA var helt OK, så skivorna fick snurra på, och alla har vi väl någon favoritlåt med ABBA. Man upptäcker dem bäst om man lyssnar i hörlurar, där man hör en massa små slingor, trådar, effekter, pling och plong, stämmor och annat. Jag har flera favoriter, men en av dem är Head Over Heels, som har ett så härligt intro. Jag var med i kören Runes RöstResurser (RRR) under gymnasietiden i Hudiksvall, med Rune Broberg som körledare och pianist, och minns fortfarande känslan när vi sjöng den här låten.

ABBA är kolossalt stora, med alla mått mätt, och de samarbetade med andra artister också, även om det kanske inte alltid blev så uppmärksammat. Det gjordes specialversioner av ABBA-låtar som fick ny text, t ex Like An Angel Passing Through My Room, som blev When Dreamers Close Their Eyes med Elaine Paige, och som min syster lyckades hitta på singel. En annan variant är ju att låta andra berömda artister sjunga ABBA-låtar, som Mireille Mathieu, t ex

Jag tycker om Mireille Mathieu när hon sjunger på franska. Hon har gjort en hel del på tyska också, men de är jag inte särskilt förtjust i. Hon har en stor röst på sitt modersmål. En favorit jag har från 80-talet är också hennes duett med dåtidens stora tv-kändis Patrick Duffy (från TV-serien DALLAS). Jag blev jätteglad när jag såg att den också finns på Youtube.

När jag blir melankolisk...

Jag blir melankolisk ibland. Då tänker jag på minnen från förr, och lyssnar på lugna, mjuka, milda sånger, och vill helst att det ska regna utanför, så jag bara får krypa ihop någonstans i en soffa eller säng eller fåtölj, med mig själv och musiken. Så kände jag mig nu ikväll, och jag hittade tillbaka till Spotify, som jag nästan glömt ett tag efter att ha botaniserat på Youtube och Grooveshark. På Spotify hittade jag en lugn och stilla låtsamling som heter I Love You More som är mysig och lagom melankolisk. Men att hitta samlingen var bara en sak som hände i en hel rad händelser. Imorse vaknade jag av en låt på radio, som jag tyckte var härlig. En tjej sjöng, och den innehöll lite fiolspel också, lite typ Alexander Rybak fast en tjej. När låten var slut, sa de att den hette Love You More Than Icecream, och det var den låten jag letade efter på Spotify när jag hittade detta samlingsalbum. Jag hittade låten More than Icecream på Spotify också, med Roma Waterman, men det var inte den låten jag hörde i morse. De måste ha sagt fel titel. Den letar jag fortfarande efter.

Hur som helst, på albumet jag hittade på Spotify, fanns en låt som gjorde mig gladare och mindre melankolisk. Den heter Hinahanap-hanap kita och jag hade aldrig hört den förut. Härlig låt som gjorde mig glad trots att jag inte förstod ett ord. Jag hittade den på Youtube i flera versioner, och den verkar vara från en film, som så många andra bra sånger.

Delsbo-profil

En Delsbo-profil, känd från både Radio och TV, är Klint-Olle. När jag spelade fiol i Dellenbygdens Ungdomsorkester på 70- och 80-talen, spelade han ibland med oss, vid våra framträdanden. En fantastisk spelman, som vet hur man hanterar ett dragspel. Eller ett, förresten, han hade många olika som han hanterade. Jag skriver hade, för jag vet inte hur många han har kvar nu. Den gamla fina släktgården han bodde i, brann ner mitt i smällkalla vintern i år, och jag tror att de flesta av hans dragspel utplånades i den branden. Nu, den 28 maj anordnas en stödgala för honom i Delsbo, och jag råkade hitta information om den när jag klickade runt på Youtube.

Eftersom Klint-Olle är långtifrån en vanlig Svensson, eller Jonsson, som han heter i efternamn, har det skrivits om honom i tidningar, pratats om honom på radio och gjorts tv-dokumentär om honom. Det känns lite märkligt när man ser hembygdens folk på TV. Jag trodde det skulle förändras med Internet och allt filmande som finns runtomkring oss, men det gör det inte. TV är fortfarande ett speciellt media att synas i, tycker jag.

Musiker jag känner, del 1

Eftersom jag höll på mycket med musik på amatörnivå, när jag växte upp, träffade jag på många andra musikintresserade. Några av dem fortsatte med musiken och försörjer sig idag på den, vilket jag tycker är fantastiskt trevligt.
Jag började ta fiollektioner när jag var i åttaårsåldern, och då fanns det en liten kille på sex år eller så, som hade en extra liten fiol, för att kunna spela. Och spelade, det gjorde han minsann. Alla charmades av den lille killen. Vi spelade i samma orkester, han och jag - Dellenbygdens Ungdomsorkester - och varje vecka var det övning på onsdagskvällarna. Varannan vecka skjutsade min pappa oss dit, varannan vecka hans mamma, och när det var hans mamma som körde, satt han ofta och gnällde lite smått för att han minsann hellre ville spela fotboll eller ishockey eller nån annan sport, istället för att slösa bort tid på att åka på orkesterövning. Jag vet dock inte hur allvarligt han menade med gnällandet, för han fortsatte spela fiol så fantastiskt att man blev hur imponerad som helst. I klippet här under var han ca 19 år. Han gillar att spela snabba, snabba låtar, och det ser så lätt ut när han gör det, och han verkar alltid ha roligt när han gör det.

Han utbildade sig till musiker bl a på musikhögskolan i Malmö, och spelade sedan bl a i orkestern på Malmö Musikteater, där jag hörde honom i Kristina från Duvemåla.

Men varje sommar hittar man honom i Dellenbygden, där han spelar folkmusik på spelmansstämmorna och där han är mycket omtyckt och känd som en av bygdens stora spelmän.

Nu bor han utanför Stockholm, och det senaste klippet jag hittade med honom, visar en lite äldre, pedagogisk fiollärare, som visar hur man gör rullstråk - och precis så är han - min vän Bo Karlsson.

Ikväll gäller det!

Ikväll är det äntligen dags för den stora finalen i årets Eurovision Song Contest - ESC - och jag har ingen aning om vilket land som kommer gå segrande ur detta. Jag tror faktiskt inte att det blir Eric Saade, men det kanske blir ett land på I; Irland, Island eller Italien. Detta för att de irländska tvillingpojkarna - hur fåniga de än kan te sig - har en stor beundrarskara, som är vana att rösta vid olika idoltävlingar och annat, och är rätt kända sedan tidigare, eftersom de varit med i X-Factor. Isländarna kan plocka snyftpoäng, eftersom han som skulle framfört låten egentligen, gick och dog tragiskt i vintras - och han var ändå inte ens fyrtio fyllda. Italien har inte varit med på flera år, så bara det kan göra att folk vill rösta på den låten, som inte är så dum alls.

Själv håller jag ikväll en tumme för min finske favorit, Paradise Oskar, och en för Andreas Johnsons låt - Danmarks bidrag!

Sommarsånger och sommarvisor

Det finns så många härliga sommarsånger, och jag trodde att jag hade hört de flesta, men det visar sig fortfarande att jag hittar för mig nya sånger om sommaren. Peter Jöback är en av de stora sångarna vi har i Sverige, och han sjunger en mycket fin sång som heter Sommarens sista sång.

Efter den sången, som jag hörde för första gången förra veckan, sjunger han i detta klipp en för mig mycket mera känd sommarvisa, Visa vid vindens ängar. Den är mycket vacker, och passar att sjungas vid olika tillfällen och tillställningar. Jag har sjungit den på skolavslutningar, nationaldagar och andra sommarfester. Jag försökte även lära mig den på piano en gång i tiden, men det gick inget vidare - och noterna hade flera korsförtecken än jag sett tidigare. Däremot provade jag aldrig att spela den på fiol, vilket Alexander Rybak gör i nästa klipp. Härlig version av en svensk visa, framförd av en norsk-vitrysk speleman

Jag visste inte tidigare att den finns översatt till flera andra språk, men jag har hittat den på engelska, tyska, och på italienska, så det är riktigt roligt att botanisera på Youtube och se vad man hittar.

Semifinaler i Eurovision Song Contest

Ikväll är det dags för årets andra semi-final i ESC - Eurovision Song Contest - och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om dagens startfält. Jag har under dagen lyssnat igenom bidragen, vilket gjordes lätt med hjälp av en spellista på Youtube. Jag tycker nog att för många låtar i år låter för lika varandra och att man därför måste ha något som sticker ut lite i mängden. En som gör det, och som jag faktiskt tycker rätt bra om, är bidraget från Bosnien-Herzegovina (fast ingen kan väl tro att artisterna spelar på riktigt på sina instrument)

Ja, och så är det lite kul med låtar som låter som andra låtar. Rumäniens början är exakt lika som början på den kända svenska schlagern Eloise, t ex. Att sjunga a cappella, som de gör i Belgiens bidrag är ju lite kul, och de är duktiga, men jag tvivlar på att det går hem hos den kräsna publiken.

Jag gillar att det numera är två semifinaler, istället för en, som det var i några år. Det känns mer rättvist, även om jag tycker det är märkligt att vissa länder står utanför dessa. Kanske får de skylla sig själva, för en hel del låtar blir bättre av att höras fler gånger. Ikväll håller jag en tumme för Bosnien.

Som en doft utav syrén

Jag nynnar nästan alltid på någon melodi, och härom kvällen hade jag en mycket vacker liten visa av Lars Berghagen i huvudet. Jag mindes inte hela texten, men visste med mig att en och annan strof i texten är både tänkvärd och vacker. Alltså gick jag till datorn. Först letade jag i Spotify. Jag hittade låten, men inte i den version jag väntat mig, utan i en dansbandsvariant, med Curt Haagers. Nu tycker jag att det mycket sällan är ett dansbands tolkning av en sång som är den bästa. Inte heller denna gång var det så. Jag letade vidare och på Yuotube hittade jag originalet. Det otroliga här, tyckte jag, var att klippet var upplagt precis nyss, som om någon annan än jag också längtat efter sången (som är från sjuttiotalet)

På Youtube kallades den för Som en doft av syrén, (istället för utav) så när jag senare sökte på det i Spotify, hittade jag även Lasses version. Det beror ju lite på hur känsliga sökmotorerna är när det gäller sådana saker...

Cool musikvideo med Bruno Mars

I morse råkade jag zappa in på MTV en stund, när en musikvideo med Bruno Mars visades. Låten heter Lazy Song, och texten är så bra, för vi har väl alla känt det så någon dag, att "idag känner jag inte för att göra någonting alls". Videon var också cool, och härligt rolig, så jag bara MÅSTE lägga upp den här, så jag vet var jag har den

Sommaren är redan här

De senaste dagarna har varit fantastikt varma, sköna och somriga på alla sätt och vis, men jag har ändå tillbringat dem inomhus. Istället har jag lyssnat på somriga sånger, och hittade en gammal söt sak med Annifrid Lyngstad som sjunger duett med Lars Berghagen. Den heter En Kväll om Sommarn, och för mig var det en ny sång. Jag hade inte hört den tidigare, trots att jag växt upp med deras musik.

Internet är fantastiskt. Ibland börjar man i ena änden, och så nystar man sig vidare genom att klicka sig fram, och följer en röd tråd, och hamnar på de mest makalösa sakerna, som man inte trodde fanns, och som man förvånas över att plötsligt upptäcka - som nästa klipp från en tv-intervju från 1975...

Eurovision Song Contest

Nu i dagarna pågår som bäst Eurovision Song Contest, även kallad ESC, och detta evenemang är ju något som de flesta har åsikter och kommentarer om. När första deltävlingen i den svenska Melodifestivalen gick av stapeln i år, så hamnade ämnet på världens Trending Topic-lista på Twitter, så mycket twittrades det om den.

Pappa och jag har brukat diskutera de olika namnen, på svenska kallas den Melodi-festival, alltså med betoning på att det är en Melodi som tävlar. I den engelska benämningen, ligger fokus på att det är en Sång, och det var en del diskussioner kring det när Norge vann med låten Nocturne, 1995, som i och för sig var en vacker låt, men som endast innehöll 24 ord, och i huvudsak var instrumental.

Tidigt i våras när jag zappade runt mellan våra tv-kanaler, råkade jag hamna på en finsk kanal, som sände deras uttagning till årets ESC. Killen som sjöng just då hette Paradis-Oskar (jag tänkte genast på Rasmus på luffen), och var en mjuk och stillsam ung kille, som sjöng en trallvänlig sång som fastnade. Jag såg två bidrag till, men inget av dessa gav mig något, så jag bytte kanal, men denna nya upptäckt, gjorde att jag sökte upp honom på nätet, för att höra låten igen. Gissa om jag blev glad när låten gick och vann den finska uttagningen! Jag har inte lyssnat särskilt mycket på årets olika bidrag, men håller en tumme för denna mysiga låt, och inför kvällens semifinal sa de på radio i morse, att Paradise Oskar är en av favoriterna. Jag säger: Lycka till ikväll!

Jag tycker hans låt Da Da Dam påminner mycket om Israels vinnarlåt Hallelujah från 1979, som man direkt kunde sjunga med i. Det var innan min familj skaffade videobandspelare, men vi hade en vanlig kassettbandspelare kopplad till TV:n och spelade in alla finallåtarna på kassettband. Sedan lärde jag mig i stort sett alla låtarna utantill på mina hemsnickrade språk, och kan därför utan problem sjunga med i den hebreiska versionen av Hallelujah, med Milk and Honey

Cliff Richard

Som barn upptäckte jag Cliff Richards mjuka och fina röst, och han är fortfarande en av mina favoritsångare. Jag tillbringade en eftermiddag i biblioteket hemma i byn, och hittade då en bok han skrivit, Som jag ser det hette den och var från 1968. Det var en ganska tunn liten sak, och jag lånade den, och läste den med stort intresse. Den handlade om hans andlighet och sin syn på Bibeln och om frågor han brukade få från fans och press. Jag minns att jag tyckte den var riktigt bra. När biblioteket gallrade ut den, fick jag den, och läste den en gång till.

Genom åren har jag då och då funderat på vad han skrev och letade efter boken i mina gömmor, men förgäves. När jag för något år sedan lyssnade på en låt med honom, bestämde jag mig för att försöka få tag i boken igen. Jag hittade den på ett antikvariat och köpte den. När jag läser den nu, som vuxen, tycker jag inte alls att den är särskilt djup eller bra. Ibland är det ju så med minnen, att de bör få vara kvar i minnenas gömmor, där de passar bäst, men han sjunger ju fortfarande helt fantastiskt, och sången som fick mig att (köpa boken) är en duett som heter Vita Mia. Den vill jag gärna lägga in här i min Gottpåse också.

Nostalgi

Igår kväll hamnade jag av en slump på Youtube. Jag känner naturligtvis väl till denna fantastiska samlingsplats för alla möjliga (och omöjliga) sorters filmer, klipp, bilder, musik, instruktioner och liknande, men jag är ingen flitig besökare där. Därför kändes det lite speciellt när jag kom dit efter en sökning på en låttitel.

Låten jag sökte efter heter Through the Eye of a Needle, och jag minns den från en LP med Cliff Richard, som pappa hade hemma i skivsamlingen. Jag älskade den låten, men har inte lyckats få tag i den själv. Igår hade jag den i huvudet, och beslöt mig för att söka efter den på Internet.

Jag hittade den på Youtube. Inte med Cliff, men med någon som sjöng den på nästan samma sätt.

Då slog nostalgin ut i full blom! Från den videon gick jag vidare och sökte på en massa annat jag saknat eller nästan glömt. När jag plötsligt återfann en massa gamla godbitar, dök jag också på en hel del för mig nya godbitar. Det var verkligen Hittegott alltihop igår kväll, och jag bestämde mig för att på något sätt samla ihop godbitar i min egen lilla godispåse - den här Bloggen - och kalla det för Hittegott!