När jag är ledsen och söker tröst...

Ibland blir jag sårad, ledsen, ja, sådär riktigt ledsen. Jag söker ofta tröst i musiken, och den röst jag helst av allt vill höra då är, och har varit sedan många år tillbaka, Barry Manilow. Hans röst känns tröstande och lugn, och pianot och stråkarrangemangen gör det hela bara bättre. Då ökar jag volymen och gråter ut till hans musik. Idag blev en sådan ledsam dag. Jag började med att lyssna på Somewhere Down The Road:

Sedan fortsatte jag med att lyssna på den ljuvliga I Made It Through The Rain:

Jag hade en mängd LP-skivor med Barry Manilow som ung. Nu senare har jag köpt på mig dem igen som CD, och en av mina absoluta favoriter bland hans album är 2:00 A.M. Paradise Café. Jag blev överlycklig när jag hittade det även som CD, och jag älskar hans duetter, som Blue, där han sjunger tillsammans med Sarah Vaughan. När jag lyssnat på den också, är jag inte så ledsen längre, och allt känns lite lättare...

Här är några av mina CD-skivor med Barry. Jag tror inte det är alla. Jag har lagt upp stordelen av min CD-samling på vinden, eftersom jag så sällan lyssnar på musik i det formatet, så några är nog kvar där uppe.

Det är fler än jag som finner sin tröst hos Barry och hans vackra sånger, ser jag, när jag läser kommentarer på Youtube. Här är två citat därifrån:

Barry Manilow is my mentor in the musical universe. He taught me that simply listening to a song is not nor is it ever enough, to truly appreciate it takes the deepest commitment and total immersion to the emotional message of the song. Because of him though I do not have a talented voice, my every song in every gatherings I participated was deeply felt and appreciated. He taught me how to truly feel the essence of music. (r0sscun)

Since high school life, hes always my Best friend, he comforts me, giving advice, when i feel sad and lonely, i listen to his songs until midnight none stop and went to sleep, and and when i wake up, everything seems alright... (miljarr)