I den här bloggen samlar jag ihop en säck med Gott & Blandat, som jag hittar och upptäcker eller återupptäcker på Internet eller i mina egna gömmor, och som jag gärna vill dela med mig av. Det kan vara Filmklipp, Musik, Böcker, Bilder eller annat med Nostalgivarning eller Nyhetens Behag
Idag hade jag förmånen att få lyssna på Uppsala Akademiska Kammarkör som besökte oss på jobbet och sjöng in sommaren. Det är något visst med körsång, med stämsång, med de svenska gamla visorna som rymmer så mycket vackert vemod.
De sjöng mestadels svenska visor, men även en amerikansk, som de just lärt sig. Det är trevligt med musikaliska korsningar och utbyten, och när jag letade på Youtube efter en annan svensk visa; Och jungfrun hon går i ringen, så hittade jag den i en version med en kör från Taiwan. Tänka sig att de lyckas lära sig att sjunga den sången på svenska, trots att deras språk skiljer sig så mycket från vårt. Jag blev imponerad!
Ibland blir jag sårad, ledsen, ja, sådär riktigt ledsen. Jag söker ofta tröst i musiken, och den röst jag helst av allt vill höra då är, och har varit sedan många år tillbaka, Barry Manilow. Hans röst känns tröstande och lugn, och pianot och stråkarrangemangen gör det hela bara bättre. Då ökar jag volymen och gråter ut till hans musik. Idag blev en sådan ledsam dag. Jag började med att lyssna på Somewhere Down The Road:
Sedan fortsatte jag med att lyssna på den ljuvliga I Made It Through The Rain:
Jag hade en mängd LP-skivor med Barry Manilow som ung. Nu senare har jag köpt på mig dem igen som CD, och en av mina absoluta favoriter bland hans album är 2:00 A.M. Paradise Café. Jag blev överlycklig när jag hittade det även som CD, och jag älskar hans duetter, som Blue, där han sjunger tillsammans med Sarah Vaughan. När jag lyssnat på den också, är jag inte så ledsen längre, och allt känns lite lättare...
Här är några av mina CD-skivor med Barry. Jag tror inte det är alla. Jag har lagt upp stordelen av min CD-samling på vinden, eftersom jag så sällan lyssnar på musik i det formatet, så några är nog kvar där uppe.
Det är fler än jag som finner sin tröst hos Barry och hans vackra sånger, ser jag, när jag läser kommentarer på Youtube. Här är två citat därifrån:
Barry Manilow is my mentor in the musical universe. He taught me that simply listening to a song is not nor is it ever enough, to truly appreciate it takes the deepest commitment and total immersion to the emotional message of the song. Because of him though I do not have a talented voice, my every song in every gatherings I participated was deeply felt and appreciated. He taught me how to truly feel the essence of music. (r0sscun)
Since high school life, hes always my Best friend, he comforts me, giving advice, when i feel sad and lonely, i listen to his songs until midnight none stop and went to sleep, and and when i wake up, everything seems alright... (miljarr)
Jag tror att man lätt fastnar i gamla mönster när det gäller tycke och smak, men jag försöker lära mig att bredda min smak, främst genom att lyssna på vad mina barn tycker om. Det är både intressant och lärorikt. När min son gratulerade mig på morsdag igår, spelade han en låt med en av sina favoriter, nämligen Kanye West, som sjöng en hyllning till sin mamma. Låten gjordes medan hon levde, men den har blivit uppmärksammad igen sedan hon dog så tragiskt i samband med en skönhetsoperation.
Jag kontrade med att spela upp 2Pacs låt till sin mamma, som jag menar är snäppet bättre, och min son höll med, för 2Pac var i en klass för sig inom hiphopgenren, som jag tidigare inte alls lyssnade på, men som faktiskt har en hel del som jag numera kan tycka är riktigt bra.
Idag är det Mors Dag, och jag önskar så att jag hade kunnat vara med min lilla mamma idag. Tyvärr dras jag med en förkylning som jag inte vill ge henne eller pappa, så jag letade på nätet efter någon bra morsdagssång att skicka henne. Det finns en del på Youtube, men de flesta är på engelska, så jag letade vidare för att se om jag hittade någon bättre. Här är en på norska, som inte är så tokig. Grattis alla mammor!
Jag tror att det är under ungdomsåren man lägger grunden till sin musiksmak, och att det man lyssnade på under den perioden i livet är den man hela tiden kommer tillbaka till, finner sin trygghet och sin tröst i. Åtminstone är det så för mig. Min barndom var under 70-talet och min ungdom under 80-talet, och jag längtar ofta efter att lyssna på låtar från den tiden.
Det spelades rätt mycket ABBA hemma under 70-talet, eftersom min lillasyster gillade dem väldigt mycket. Resten av familjen tyckte att ABBA var helt OK, så skivorna fick snurra på, och alla har vi väl någon favoritlåt med ABBA. Man upptäcker dem bäst om man lyssnar i hörlurar, där man hör en massa små slingor, trådar, effekter, pling och plong, stämmor och annat. Jag har flera favoriter, men en av dem är Head Over Heels, som har ett så härligt intro. Jag var med i kören Runes RöstResurser (RRR) under gymnasietiden i Hudiksvall, med Rune Broberg som körledare och pianist, och minns fortfarande känslan när vi sjöng den här låten.
ABBA är kolossalt stora, med alla mått mätt, och de samarbetade med andra artister också, även om det kanske inte alltid blev så uppmärksammat. Det gjordes specialversioner av ABBA-låtar som fick ny text, t ex Like An Angel Passing Through My Room, som blev When Dreamers Close Their Eyes med Elaine Paige, och som min syster lyckades hitta på singel. En annan variant är ju att låta andra berömda artister sjunga ABBA-låtar, som Mireille Mathieu, t ex
Jag tycker om Mireille Mathieu när hon sjunger på franska. Hon har gjort en hel del på tyska också, men de är jag inte särskilt förtjust i. Hon har en stor röst på sitt modersmål. En favorit jag har från 80-talet är också hennes duett med dåtidens stora tv-kändis Patrick Duffy (från TV-serien DALLAS). Jag blev jätteglad när jag såg att den också finns på Youtube.
Jag blir melankolisk ibland. Då tänker jag på minnen från förr, och lyssnar på lugna, mjuka, milda sånger, och vill helst att det ska regna utanför, så jag bara får krypa ihop någonstans i en soffa eller säng eller fåtölj, med mig själv och musiken. Så kände jag mig nu ikväll, och jag hittade tillbaka till Spotify, som jag nästan glömt ett tag efter att ha botaniserat på Youtube och Grooveshark. På Spotify hittade jag en lugn och stilla låtsamling som heter I Love You More som är mysig och lagom melankolisk. Men att hitta samlingen var bara en sak som hände i en hel rad händelser. Imorse vaknade jag av en låt på radio, som jag tyckte var härlig. En tjej sjöng, och den innehöll lite fiolspel också, lite typ Alexander Rybak fast en tjej. När låten var slut, sa de att den hette Love You More Than Icecream, och det var den låten jag letade efter på Spotify när jag hittade detta samlingsalbum. Jag hittade låten More than Icecream på Spotify också, med Roma Waterman, men det var inte den låten jag hörde i morse. De måste ha sagt fel titel. Den letar jag fortfarande efter.
Hur som helst, på albumet jag hittade på Spotify, fanns en låt som gjorde mig gladare och mindre melankolisk. Den heter Hinahanap-hanap kita och jag hade aldrig hört den förut. Härlig låt som gjorde mig glad trots att jag inte förstod ett ord. Jag hittade den på Youtube i flera versioner, och den verkar vara från en film, som så många andra bra sånger.
En Delsbo-profil, känd från både Radio och TV, är Klint-Olle. När jag spelade fiol i Dellenbygdens Ungdomsorkester på 70- och 80-talen, spelade han ibland med oss, vid våra framträdanden. En fantastisk spelman, som vet hur man hanterar ett dragspel. Eller ett, förresten, han hade många olika som han hanterade. Jag skriver hade, för jag vet inte hur många han har kvar nu. Den gamla fina släktgården han bodde i, brann ner mitt i smällkalla vintern i år, och jag tror att de flesta av hans dragspel utplånades i den branden. Nu, den 28 maj anordnas en stödgala för honom i Delsbo, och jag råkade hitta information om den när jag klickade runt på Youtube.
Eftersom Klint-Olle är långtifrån en vanlig Svensson, eller Jonsson, som han heter i efternamn, har det skrivits om honom i tidningar, pratats om honom på radio och gjorts tv-dokumentär om honom. Det känns lite märkligt när man ser hembygdens folk på TV. Jag trodde det skulle förändras med Internet och allt filmande som finns runtomkring oss, men det gör det inte. TV är fortfarande ett speciellt media att synas i, tycker jag.
Eftersom jag höll på mycket med musik på amatörnivå, när jag växte upp, träffade jag på många andra musikintresserade. Några av dem fortsatte med musiken och försörjer sig idag på den, vilket jag tycker är fantastiskt trevligt.
Jag började ta fiollektioner när jag var i åttaårsåldern, och då fanns det en liten kille på sex år eller så, som hade en extra liten fiol, för att kunna spela. Och spelade, det gjorde han minsann. Alla charmades av den lille killen. Vi spelade i samma orkester, han och jag - Dellenbygdens Ungdomsorkester - och varje vecka var det övning på onsdagskvällarna. Varannan vecka skjutsade min pappa oss dit, varannan vecka hans mamma, och när det var hans mamma som körde, satt han ofta och gnällde lite smått för att han minsann hellre ville spela fotboll eller ishockey eller nån annan sport, istället för att slösa bort tid på att åka på orkesterövning. Jag vet dock inte hur allvarligt han menade med gnällandet, för han fortsatte spela fiol så fantastiskt att man blev hur imponerad som helst. I klippet här under var han ca 19 år. Han gillar att spela snabba, snabba låtar, och det ser så lätt ut när han gör det, och han verkar alltid ha roligt när han gör det.
Han utbildade sig till musiker bl a på musikhögskolan i Malmö, och spelade sedan bl a i orkestern på Malmö Musikteater, där jag hörde honom i Kristina från Duvemåla.
Men varje sommar hittar man honom i Dellenbygden, där han spelar folkmusik på spelmansstämmorna och där han är mycket omtyckt och känd som en av bygdens stora spelmän.
Nu bor han utanför Stockholm, och det senaste klippet jag hittade med honom, visar en lite äldre, pedagogisk fiollärare, som visar hur man gör rullstråk - och precis så är han - min vän Bo Karlsson.
Ikväll är det äntligen dags för den stora finalen i årets Eurovision Song Contest - ESC - och jag har ingen aning om vilket land som kommer gå segrande ur detta. Jag tror faktiskt inte att det blir Eric Saade, men det kanske blir ett land på I; Irland, Island eller Italien. Detta för att de irländska tvillingpojkarna - hur fåniga de än kan te sig - har en stor beundrarskara, som är vana att rösta vid olika idoltävlingar och annat, och är rätt kända sedan tidigare, eftersom de varit med i X-Factor. Isländarna kan plocka snyftpoäng, eftersom han som skulle framfört låten egentligen, gick och dog tragiskt i vintras - och han var ändå inte ens fyrtio fyllda. Italien har inte varit med på flera år, så bara det kan göra att folk vill rösta på den låten, som inte är så dum alls.
Själv håller jag ikväll en tumme för min finske favorit, Paradise Oskar, och en för Andreas Johnsons låt - Danmarks bidrag!
Det finns så många härliga sommarsånger, och jag trodde att jag hade hört de flesta, men det visar sig fortfarande att jag hittar för mig nya sånger om sommaren. Peter Jöback är en av de stora sångarna vi har i Sverige, och han sjunger en mycket fin sång som heter Sommarens sista sång.
Efter den sången, som jag hörde för första gången förra veckan, sjunger han i detta klipp en för mig mycket mera känd sommarvisa, Visa vid vindens ängar. Den är mycket vacker, och passar att sjungas vid olika tillfällen och tillställningar. Jag har sjungit den på skolavslutningar, nationaldagar och andra sommarfester. Jag försökte även lära mig den på piano en gång i tiden, men det gick inget vidare - och noterna hade flera korsförtecken än jag sett tidigare. Däremot provade jag aldrig att spela den på fiol, vilket Alexander Rybak gör i nästa klipp. Härlig version av en svensk visa, framförd av en norsk-vitrysk speleman
Jag visste inte tidigare att den finns översatt till flera andra språk, men jag har hittat den på engelska, tyska, och på italienska, så det är riktigt roligt att botanisera på Youtube och se vad man hittar.
Ikväll är det dags för årets andra semi-final i ESC - Eurovision Song Contest - och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om dagens startfält. Jag har under dagen lyssnat igenom bidragen, vilket gjordes lätt med hjälp av en spellista på Youtube. Jag tycker nog att för många låtar i år låter för lika varandra och att man därför måste ha något som sticker ut lite i mängden. En som gör det, och som jag faktiskt tycker rätt bra om, är bidraget från Bosnien-Herzegovina (fast ingen kan väl tro att artisterna spelar på riktigt på sina instrument)
Ja, och så är det lite kul med låtar som låter som andra låtar. Rumäniens början är exakt lika som början på den kända svenska schlagern Eloise, t ex. Att sjunga a cappella, som de gör i Belgiens bidrag är ju lite kul, och de är duktiga, men jag tvivlar på att det går hem hos den kräsna publiken.
Jag gillar att det numera är två semifinaler, istället för en, som det var i några år. Det känns mer rättvist, även om jag tycker det är märkligt att vissa länder står utanför dessa. Kanske får de skylla sig själva, för en hel del låtar blir bättre av att höras fler gånger. Ikväll håller jag en tumme för Bosnien.
Jag nynnar nästan alltid på någon melodi, och härom kvällen hade jag en mycket vacker liten visa av Lars Berghagen i huvudet. Jag mindes inte hela texten, men visste med mig att en och annan strof i texten är både tänkvärd och vacker. Alltså gick jag till datorn. Först letade jag i Spotify. Jag hittade låten, men inte i den version jag väntat mig, utan i en dansbandsvariant, med Curt Haagers. Nu tycker jag att det mycket sällan är ett dansbands tolkning av en sång som är den bästa. Inte heller denna gång var det så. Jag letade vidare och på Yuotube hittade jag originalet. Det otroliga här, tyckte jag, var att klippet var upplagt precis nyss, som om någon annan än jag också längtat efter sången (som är från sjuttiotalet)
På Youtube kallades den för Som en doft av syrén, (istället för utav) så när jag senare sökte på det i Spotify, hittade jag även Lasses version. Det beror ju lite på hur känsliga sökmotorerna är när det gäller sådana saker...
I morse råkade jag zappa in på MTV en stund, när en musikvideo med Bruno Mars visades. Låten heter Lazy Song, och texten är så bra, för vi har väl alla känt det så någon dag, att "idag känner jag inte för att göra någonting alls". Videon var också cool, och härligt rolig, så jag bara MÅSTE lägga upp den här, så jag vet var jag har den
De senaste dagarna har varit fantastikt varma, sköna och somriga på alla sätt och vis, men jag har ändå tillbringat dem inomhus. Istället har jag lyssnat på somriga sånger, och hittade en gammal söt sak med Annifrid Lyngstad som sjunger duett med Lars Berghagen. Den heter En Kväll om Sommarn, och för mig var det en ny sång. Jag hade inte hört den tidigare, trots att jag växt upp med deras musik.
Internet är fantastiskt. Ibland börjar man i ena änden, och så nystar man sig vidare genom att klicka sig fram, och följer en röd tråd, och hamnar på de mest makalösa sakerna, som man inte trodde fanns, och som man förvånas över att plötsligt upptäcka - som nästa klipp från en tv-intervju från 1975...
Nu i dagarna pågår som bäst Eurovision Song Contest, även kallad ESC, och detta evenemang är ju något som de flesta har åsikter och kommentarer om. När första deltävlingen i den svenska Melodifestivalen gick av stapeln i år, så hamnade ämnet på världens Trending Topic-lista på Twitter, så mycket twittrades det om den.
Pappa och jag har brukat diskutera de olika namnen, på svenska kallas den Melodi-festival, alltså med betoning på att det är en Melodi som tävlar. I den engelska benämningen, ligger fokus på att det är en Sång, och det var en del diskussioner kring det när Norge vann med låten Nocturne, 1995, som i och för sig var en vacker låt, men som endast innehöll 24 ord, och i huvudsak var instrumental.
Tidigt i våras när jag zappade runt mellan våra tv-kanaler, råkade jag hamna på en finsk kanal, som sände deras uttagning till årets ESC. Killen som sjöng just då hette Paradis-Oskar (jag tänkte genast på Rasmus på luffen), och var en mjuk och stillsam ung kille, som sjöng en trallvänlig sång som fastnade. Jag såg två bidrag till, men inget av dessa gav mig något, så jag bytte kanal, men denna nya upptäckt, gjorde att jag sökte upp honom på nätet, för att höra låten igen. Gissa om jag blev glad när låten gick och vann den finska uttagningen! Jag har inte lyssnat särskilt mycket på årets olika bidrag, men håller en tumme för denna mysiga låt, och inför kvällens semifinal sa de på radio i morse, att Paradise Oskar är en av favoriterna. Jag säger: Lycka till ikväll!
Jag tycker hans låt Da Da Dam påminner mycket om Israels vinnarlåt Hallelujah från 1979, som man direkt kunde sjunga med i. Det var innan min familj skaffade videobandspelare, men vi hade en vanlig kassettbandspelare kopplad till TV:n och spelade in alla finallåtarna på kassettband. Sedan lärde jag mig i stort sett alla låtarna utantill på mina hemsnickrade språk, och kan därför utan problem sjunga med i den hebreiska versionen av Hallelujah, med Milk and Honey
Som barn upptäckte jag Cliff Richards mjuka och fina röst, och han är fortfarande en av mina favoritsångare. Jag tillbringade en eftermiddag i biblioteket hemma i byn, och hittade då en bok han skrivit, Som jag ser det hette den och var från 1968. Det var en ganska tunn liten sak, och jag lånade den, och läste den med stort intresse. Den handlade om hans andlighet och sin syn på Bibeln och om frågor han brukade få från fans och press. Jag minns att jag tyckte den var riktigt bra. När biblioteket gallrade ut den, fick jag den, och läste den en gång till.
Genom åren har jag då och då funderat på vad han skrev och letade efter boken i mina gömmor, men förgäves. När jag för något år sedan lyssnade på en låt med honom, bestämde jag mig för att försöka få tag i boken igen. Jag hittade den på ett antikvariat och köpte den. När jag läser den nu, som vuxen, tycker jag inte alls att den är särskilt djup eller bra. Ibland är det ju så med minnen, att de bör få vara kvar i minnenas gömmor, där de passar bäst, men han sjunger ju fortfarande helt fantastiskt, och sången som fick mig att (köpa boken) är en duett som heter Vita Mia. Den vill jag gärna lägga in här i min Gottpåse också.
Igår kväll hamnade jag av en slump på Youtube. Jag känner naturligtvis väl till denna fantastiska samlingsplats för alla möjliga (och omöjliga) sorters filmer, klipp, bilder, musik, instruktioner och liknande, men jag är ingen flitig besökare där. Därför kändes det lite speciellt när jag kom dit efter en sökning på en låttitel.
Låten jag sökte efter heter Through the Eye of a Needle, och jag minns den från en LP med Cliff Richard, som pappa hade hemma i skivsamlingen. Jag älskade den låten, men har inte lyckats få tag i den själv. Igår hade jag den i huvudet, och beslöt mig för att söka efter den på Internet.
Jag hittade den på Youtube. Inte med Cliff, men med någon som sjöng den på nästan samma sätt.
Då slog nostalgin ut i full blom! Från den videon gick jag vidare och sökte på en massa annat jag saknat eller nästan glömt. När jag plötsligt återfann en massa gamla godbitar, dök jag också på en hel del för mig nya godbitar. Det var verkligen Hittegott alltihop igår kväll, och jag bestämde mig för att på något sätt samla ihop godbitar i min egen lilla godispåse - den här Bloggen - och kalla det för Hittegott!
